Dagen började så bra men slutade i en dramatisk händelse
Mörkret drog sig snabbt över den lilla staden. En mörkrädd flicka var påväg hem till en kompis. Det var fridfullt ute,inte en enda bil hördes,det enda som hördes var löven som prasslade. Plötsligt dyker en vit skåpbil upp alldelles bakom henne. Hon möter mannens kalla blick. Rädslan sprider sig i hennes kropp. Hjärtat började bulta allt snabbare. Flickan ökade stegen. Hon svängde in på en väg som hon igentliggen inte skulle ha tagit. Hon vänder sig om och ser skåpbilen röra sig mot vändplatsen. Ett lugn sprider sig i flickan. Hon ler för sig själv,och tänker "hur kunde jag varit så dum som trodde att det var något farligt med mannen i bilen". Han var säkert bara osäker på vägen. Flickan saktade ned och fortsatte med sin promenad i sin ensamhet. Hennes "enda "sällskap var hennes kompis som hon pratade med i hennes repiga itelefon.
Men det tog inte lång tid innan skåpbilen svängde in på samma väg som flickan. Flickan sprang det snabbaste hon kunde. Hon han inte tänka. Det enda hon visste var att hon skulle bli kidnappad. Och att hon måste försöka gömma sig. Hon sprang in i den onda,mörka skogen. Hon såg inte roten som stack upp ur marken,hon snubblade. Flickan var helt till sig. Hon skrek och grät och bara låg där. Hon la på luren och ringde i panik hem. Hennes hand skakade och det var väldigt svårt att slå in numret. Det kändes som en evighet. Det var mamman som svarade. Flickan berättade eller snarare skrek,vad som hade hänt. Mamman fick panik.
-Vi kommer så fort vi kan.
Det tog kanske 3 minuter tills dom kom. Men det var 3 långa minuter. Flickan kröp ihop i fosterställning. Hon kände sig så liten,hjälplös och ensam. Trädens onda grenar gjorde ont när det slåg mot hennes möra kropp. Tillslut reste hon sig upp och gick snabbt ut på vägen. Hon såg en bil länge borta som såg bekant ut. Den kom sakta närmre och närmre. Det var hennes pappa. Men hon kunde inte andas ut en. Mannen som satt i den vita skåpbilen kunde komma ut ur skogen när som helst. Det kändes som att det tog en evighet innan hennes pappas bil äntligen var vid vägkanten där flickan stod. Hon satte sig i bilen. Gråtandes. Flickan hade aldrig varit med om något sådant förut. Hon var livrädd.
Men det tog inte lång tid innan skåpbilen svängde in på samma väg som flickan. Flickan sprang det snabbaste hon kunde. Hon han inte tänka. Det enda hon visste var att hon skulle bli kidnappad. Och att hon måste försöka gömma sig. Hon sprang in i den onda,mörka skogen. Hon såg inte roten som stack upp ur marken,hon snubblade. Flickan var helt till sig. Hon skrek och grät och bara låg där. Hon la på luren och ringde i panik hem. Hennes hand skakade och det var väldigt svårt att slå in numret. Det kändes som en evighet. Det var mamman som svarade. Flickan berättade eller snarare skrek,vad som hade hänt. Mamman fick panik.
-Vi kommer så fort vi kan.
Det tog kanske 3 minuter tills dom kom. Men det var 3 långa minuter. Flickan kröp ihop i fosterställning. Hon kände sig så liten,hjälplös och ensam. Trädens onda grenar gjorde ont när det slåg mot hennes möra kropp. Tillslut reste hon sig upp och gick snabbt ut på vägen. Hon såg en bil länge borta som såg bekant ut. Den kom sakta närmre och närmre. Det var hennes pappa. Men hon kunde inte andas ut en. Mannen som satt i den vita skåpbilen kunde komma ut ur skogen när som helst. Det kändes som att det tog en evighet innan hennes pappas bil äntligen var vid vägkanten där flickan stod. Hon satte sig i bilen. Gråtandes. Flickan hade aldrig varit med om något sådant förut. Hon var livrädd.
